Gillar tanken med återbruk och föredrar äldre föremål framför helt nytillverkade. Loppis-soffan är ett sånt återbruksprojekt.
Vi jobbar vidare med det men kan inte påstå att det är ett intensivprojekt direkt. Lite i taget är parollen tydligen.
Det mest 'naturliga' i det här hushållet hade nog varit att målat den vitaste vit men helt oväntat så blev det inte så. Fick inte riktigt ihop en kritvit möbel att harmonera med de något 'tunga' köksmöblerna i mörkt matt trä.
Därför fick det bli en vattenbaserad lackbets i ett tunt lager för att släppa igenom så mycket trären nyans samt trästruktur som möjligt. Herdins Lackbets i kulor nr 617 (Tjära)
Nöjd med resultatet, soffan smälter bra in...
Antar att soffan är rätt gammal, på den finns iaf Inga spikar, allt är ihopsatt med träplugg och kilningar och original såg den faktiskt lite annorlunda ut. Vi har tagit bort en del av 'lådans' framkant som var hög på sidorna. Antar att den snarare har använts som säng. Vi har också skruvat fast botten som annars torkade isär och trillade ur.
Det vi gjort är alltså att anpassa ett gammalt bruksföremål till att passa våra syften här och nu, utan egentlig hänsyn till orginalet. HÄR går meningarna vitt isär vill jag påstå. Vad man får eller bör göra med gamla föremål alltså. Det finns en falang av 'återbrukare' som anser att detta är en ren skymf mot orginalet osv. Själv tillhör jag den andra falangen. Den som säger att var och en bestämmer själv hur ett föremål skall användas, hur mycket det får ändras och vad som är lamplight överhuvudtaget.
Det betyder inte att jag inte bryr mig om hur det använts och av vem osv. Det gör mig snarare nyfiken och sätter igång tankarna på tidigare ägares livssituation, öden och äventyr. Var stod den här soffan? Vem sov i den? Var det pigan i någon bondgård?
Hos oss får den iaf fungera som kökssoffa och förhoppningsvis deltaga i många middagar framöver :-)
