Ibland är det allra vackraste det mest enkla och vardagliga som bara finns där utan att göra något större väsen av sig.
Som den här stolen hos mamma och pappa. Eller det är en hel möbel som är såhär egentligen, både bord och stolar.... Den har funnits så länge jag kan minnas och hade till en början organge-bruna dynor med plastig baksida, sådär lagom 70/80-talsaktigt. Dynorna är för länge sedan kasserade men bord och stolar hänger med än och vi sitter i dem varje sommar.
Anspråkslöst står de där under den stora lönnen och inbjuder till lite svalka i skuggan varma sommardagar. På bordet står kaffekannan tillsammans med kopparna på en bricka.
Vackert!
